Pugh -69” som showen kallas relaterar till när Torbjörn Anders “Pugh” Rogefeldt gjorde sin första skiva, “Ja dä ä dä”, tillsammans med Janne “Loffe” Carlsson, trummor, och Georg “Jojje” Wadenius, gitarr, som medmusiker. Året därpå blev det ytterligare en skiva, “Pughish”, med denna konstellationen. På scen har de dock inte stått tillsammans förrän “Pugh -69”-turnén blev verklighet. De tre herrarna får sällskap av basisten Ulf Jansson när de gör entré i Petvå/Finjabackens tält på torsdagskvällen.
Rogefeldt framstår närmast som en vandrande demotejp, men Burman lyckades förena hans naivism med ett mer sofistikerat musikaliskt uttryck genom att låta Rogefeldt kompas av Jojje Wadenius och trummisen Jan Karlsson innan han blev folkhemsidolen Janne ”Loffe” Carlsson. Men det var brått med inspelningarna. Pugh låg i lumpen och tog bonnpermis; han fick plikta med tre månaders fängelse.
Med Marie Bergmans ord: ”Anders styrka var att lukta sig fram till de människor som hade ett fågelbo inombords. Han kunde hjälpa oss att få de här ungarna att flyga ut ur oss, någon ramlade väl ner på marken också. Ur det här vilsna som vi hade skapade han ett hem som gjorde att vi fick exakt den grad av trygghet, inte mer och inte mindre, så att vi kunde klara oss. Han hjälpte oss att samla ihop alla våra spretiga tankar, instinkter och sånt som vi bar på utan att det blev en dogm eller ett gemensamt uttryck. Vi upplevde oss som väldigt fria.”
Hans underfundiga sånger kändes fräscha trots tidens tand och han radade ensam med bluesig akustisk gitarr upp ett pärlband av hits. Tidlösa låtar som Dinga Linga Lena, Hogfarm och avslutande Små lätta moln värmde i den ljumma kvällen.
För att fira jubileumet avslutade man dagen med pubafton med underhållning av Pugh Rogefeldt.
(Örnsköldsviks Allehanda)
Pugh Rogefeldt fick värma upp sina besökare ganska bra innan de betedde sig som en rockpublik ska göra.
Och det var bra. Väldigt bra även om ljudet kunde varit lite bättre. De två första Pughskivorna dominerade spelningen även om det också blev flera låtar från såväl Hollywood, Bolla Och Rulla och ett par från 1999 års utmärkta Maraton.
Och musikerna är hur bra som helst. Jojje Wadenius är tveklöst bland topparna av svenska rockgitarrister (tillsammans med Kenny Håkansson och Janne Schaffer) och Janne "Loffe" Carlsson är suveränt bra trummis. Spelar han trummor? utbrister många förvånat - jo det gör han och han är jäkligt skicklig trummis även idag. Finesserna som finns i de här låtarna satt klockrent.
Jag hade gärna hört alla låtarna från de två första Pughskivorna. Så blev det inte riktigt men vi fick en hel del. Du Tände Lyset Andersson, Love Love Love, Här Kommer Natten, Surabaya Johnny, De E Bra De E Fint, Små Lätta Moln, Föräldralåten, Stinsen I Bro och bland andra pärlor dök också underbara Visan om Bo från tredje albumet upp.
Pugh Rogefeldt är den där sortens rockartist som aldrig är given eller inställsam i sitt sätt att spela. Tvärtom tänjer han och drar i låtstrukturen här och där och lägger till små hyss. Vilket passar alldeles utmärkt i den här konstellationen.
