Sen kräktes hon upp följande:
Där står han, Pugh Rogefeldt, 100 år gammal och omringad av lika många akustiska gitarrer.
Han ska spela opluggat för gamla hippies som för länge sedan bytt ut sina linsgrytor och haschkakor mot Kapp Ahl-kläder och stora stark.
Modigt, tycker jag, för det skulle ju vara så
lätt att gömma alla sjuttiotalshits i rött ljus och trummor stora som ölmagar.
Men så kör han både Bolla och rulla (inkokta fisk-låten!) och Dinga linga Lena och låter bara som en trött trubadur på trasig pall.
Alltså, det finns fantastiska gubbrockskonserter episka, vilda, tighta, sexiga, gubbsjuka och gråhåriga.
Och så finns det Pugh en blandning av roliga timmen och musiklektionen i lågstadiet, särskilt när han sjunger att han är en liten gosse ifrån staden. Bah.
Till publikens stora förtret kör Pugh sedan några nya låtar, däribland den skojiga Feta pengar som är en cover på Hoyt Axtons snygga countryklassiker Greenback dollar.
Pugh är bra på att sno, men när han sjunger att det enda han förstår sig på är ett gott starkt vin och en bra låt så tror jag inte riktigt på honom.
Av QUETZALA BLANCO
Jag var ju inte på Katalin och kan inte jämföra med mina roliga timmar eller musiklektioner för länge sen men jag "tror inte riktigt" på QUETZALA BLANCO. För att säga det allra minsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar