(SvD)
En väldigt intressant bok tycker jag, det står dessutom en hel del om Pugh i den.
Rogefeldt framstår närmast som en vandrande demotejp, men Burman lyckades förena hans naivism med ett mer sofistikerat musikaliskt uttryck genom att låta Rogefeldt kompas av Jojje Wadenius och trummisen Jan Karlsson innan han blev folkhemsidolen Janne ”Loffe” Carlsson. Men det var brått med inspelningarna. Pugh låg i lumpen och tog bonnpermis; han fick plikta med tre månaders fängelse.
Men boken handlar mest om Anders Burmans insats förstås:
Med Marie Bergmans ord: ”Anders styrka var att lukta sig fram till de människor som hade ett fågelbo inombords. Han kunde hjälpa oss att få de här ungarna att flyga ut ur oss, någon ramlade väl ner på marken också. Ur det här vilsna som vi hade skapade han ett hem som gjorde att vi fick exakt den grad av trygghet, inte mer och inte mindre, så att vi kunde klara oss. Han hjälpte oss att samla ihop alla våra spretiga tankar, instinkter och sånt som vi bar på utan att det blev en dogm eller ett gemensamt uttryck. Vi upplevde oss som väldigt fria.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar