Pugh går sin egen väg

(DN)

Pugh Rogefeldts opluggade versioner av
sina äldre låtar fungerar bättre på Mondos scen än på skiva. Och han är en strålande sångare ? när han vill.

Publiken vill höra gammalt, artisten själv vill vidare. Det är åldrande artisters vanligaste dilemma, och sätten att hantera det varierar över hela skalan. Pugh Rogefeldt har alltid hört till de knepiga. Ofta har han verkat skämmas för sina gamla låtar och mer än en gång har han tagit nya karriärsteg som absolut ingen hade väntat sig.

Det märktes redan för trettio år sen, på "Ett steg till", den ambitiösa konserthusturné han gjorde efter att ha slagit igenom med "Bolla och rulla"-albumet och "Dinga Linga Lena"-singeln. Där han snabbt avverkade några favoriter i inledningen, akustiskt, medan resten av showen bestod av nytt material.

I dag är hans tidiga 70-tal hyllat överallt, senaste skivan bygger på gamla låtar och höstens akustiska trioturné följer samma koncept. Men Pugh petar ändå in ett par nya nummer, väljer frikostigt från 1999 års "Maraton" och vägrar konsekvent att hörsamma publikens rop på favoritlåtar. Och visst har han gått in och pillat i några av de gamla texterna?

Så gör man inte om man vill ställa sig in, men Pugh Rogefeldt följer sin egen kompass, nu som då. Väljer hellre rak, trubbig rock än den unge Pughs utflippade kuflåtar.

Men han är fortfarande en strålande sångare, när han vill, och det lilla formatet fungerar betydligt bättre på scen än på albumet "Opluggad" från i somras. Gitarristen Frank Liestam är fenomenal, Pugh själv är inte heller någon dum gitarrist och intimiteten mellan låtarna är sådan att publiken både tjafsar emot och villigt spontansjunger Bernt Staafs "Familjelycka".

Att det spretar lite hit och dit får man ta, hellre det än en artist som går på räls.

Nils Hansson