Pugh Rogefeldt - lekfull och förkrossande bra

Piteå-Tidningen verkar hittills klart mest positiv till den opluggade turnen:

Scenen är full med gitarrer och på pallen står det www.pugh.se. Han inleder ensam med två 70-talsklassiker, en bluesig "Bolla och rulla" och "Dinga linga Lena", och infriar i princip omedelbart publikens förväntningar. Pughs nasala och särpräglade röst är intakt och han sjunger med stor inlevelse och känsla.
Men det ska bli bättre. När gitarristen Frank Liestam (som ser ut som Neil Youngs hemliga son) ansluter till "Hog farm" blir det ordentligt tryck och till den nya larmrockiga "Kärlek och törst" dunkar Benna Sörman taktfast skinn. En hel liten orkester och som det svänger. Och publiken får med jämna mellanrum sjunga med.

Pugh Rogefeldt har en fantastisk låtskatt att ösa ur och han förtrollar oss med grymma versioner, där gitarrspelet av så väl Pugh som den skicklige Liestam firar ideliga triumfer. I ena stunden snygga plock, i nästa skitigt stök och hela tiden färgat av avspänd lekfullhet. Första set avslutas med en tung och sädig "Visan om Bo".
Som sagt, lekfullt var det, och Pughs mellansnack är stundtals väldigt lekfullt, om än sågningen av gamle Grymlingspolaren Magnus Lindberg är en smula elak. Nå ja!
Andra set inleds annars av allvar med den smärtsamt vackra "Storseglet" och vi blundar tyst till den sorgliga texten.

Repertoaren är blandad och brokig, men det är onekligen det äldre materialet som träffar hårdast. Å andra sidan är framförandet hela tiden vitalt och jag måste än en gång göra high five för gitarrspelet. Och sången! Och låtarna!
"Vår kommunale man" är tungt bluesig med Frank Liestam på lapsteel och "Jag är en liten pojk" svänger grymt skönt. Pugh berättar för övrigt att det var den nu bortgångne trubaduren Bernt Staaf som är upphovsman till den första versen.