Nerikes Allehanda

Pugh Rogefeldt har gjort det igen. Och då menar jag det inte i negativ mening. Han har försökt återskapa 1969-stämningar med den här skivan men samtidigt låter det helt tidlöst för Pugh har ett så personligt sätt att skriva, spela och sjunga att det aldrig kommer att bli gammalmodigt.
Han har ju återvänt till det här ”gamla” minst en gång tidigare i sin karriär, på den mycket homogena ”Maraton” (1999), men spetsar till förväntningarna ytterligare den här gången. Genom att återförenas med musikerna Georg Wadenius, gitarr, och Jan Karlsson, trummor, som numera stavar sina namn på ett lite annorlunda sätt, blir det automatiskt fart på marknadsföringen. Men det borgar också för ett torrt halvakustiskt, trovärdigt och många gånger mycket underhållande sound.
Som kanske hade kraschlandat om inte Pugh åter skrivit sina alldeles egna, udda och mycket personliga texter till de enkla men mycket effektiva melodierna. Där det tajta svänget och de ibland lekfullt barnsliga ramsorna är viktigare än några spektakulära arrangemang.
Skivan har ett ljud som, inbillar jag mig, producerar sig själv. Därför är det märkligt att en i sammanhanget så udda figur som Martin Axén, gitarrist i The Ark, engagerats som producent och ändå påverkat slutprodukten så lite.
OK, några gånger tar känslorna över och de jazzskolade musikerna virvlar ut i några för långa spontana solon. Men i övrigt hålls allt kort (10 låtar/37 minuter), simpelt och väldigt personligt.
Bästa låtar: ”Hare nu så bra”, ”Sommarflum”, ”Du kan kyssa din mamma ajö”, ”Lust hunger” och ”Taggiga rosen”.