Pugh - en av de stora

(Nyheterna)

Nya albumet "Vinn Hjärta Vinn" fångar mycket av hans bästa sidor

KULTUR/NÖJE

Pugh Rogefeldt är utan tvekan en av de verkligt stora profilerna i Sveriges rockhistoria.

Få har gjort lika många riktigt bra låtar, få har gjort lika många album av hög klass. Få har gjort lika mycket tidlös musik. Pugh har alltid haft ett eget musikaliskt uttryck som är helt unikt. Visst finns det en och annan skiva där det inte lyfts fram så mycket men desto mer är riktigt riktigt bra och låter omedelbart enbart Pugh och inget annat.

Det säregna har ofta präglat Pugh, oavsett om det varit lite mer egensinnigt snirklig lekfull musik eller rakare rock. Visst finns en och annan platta där Pughs unika uttryck inte lyfts fram så mycket. Men höjdpunkterna är i stor majoritet. Ja Dä Ä Dä, Hollywood och Ett Steg Till är Pughs stora mästerverk. Pughish, Pugh On The Rocks, Bolla Och Rulla, Maraton är andra av hög klass. Liksom den oftast slaktade och baktalade men utmärkta rockplattan Hammarhjärta.

Medan Bamalama inte är lika stark men klart underskattad och orättvist undanskuffad.

Under en rad år
har han spelat ganska mycket live. Pugh brukar alltid vara pålitligt bra live, oftast riktigt bra. Oavsett om jag sett honom med sitt vanliga band, om han varit helt ensam på scen, eller när han spelat med det som brukar kallas Pugh 69 så har det varit övertygande.

Pugh 69.
Det är Pugh tillsammans med Jojje Wadenius och Janne Loffe Carlsson. Musikerna som spelade in Pugh Rogefeldts två första album, Ja Dä ä Dä och Pughish. Debutskivan Ja Dä ä Dä kom 1969 och den brukar placeras i toppen när det görs listor över de bästa svenska skivorna någonsin.

Det underliga är att Pugh, Jojje och "Loffe" aldrig spelade live tillsammans då. Nu har de gjort det några gånger. Det började med en handfull spelningar sommaren 2006. Jag såg den avslutande spelningen då. I Stockholm, Tantogården var fullsatt. Spelningen var bländande. Det var en njutning att höra det här gänget med Pughs tidiga låtar, att höra Jojjes unika gitarrspel, att höra att Janne "Loffe" Carlsson fortfarande är en grym trummis.

Pugh 69 har gjort enstaka spelningar därefter. Kommer göra fler. Och nu har de gjort en skiva också.

Basisten Ulf Jansson är också med i den här konstellationen. Som nu också spelat in en platta. Denna veckan släpps Vinn Hjärta Vinn som är Pugh Rogefeldts första skiva med nytt material sedan utmärkta Maraton kom 1999.

Nya Vinn Hjärta Vinn
(Metronome/Warner) är en utmärkt skiva. Mycket av Pughs bästa sidor har fångats i den här skivan. Framförallt präglas det mesta på skivan av den öppenhet och lekfullhet som de här musikerna har i sig och svänget som uppstår i den musikaliska kommunikationen mellan dem.

Öppningslåten Dom Stora Äter Dom Små
är en pärla. Pughs lekfullhet i låtbygge och melodi, Jojjes säregna gitarrspel, Loffes speciella sväng i trumspelet. Det musikaliska samspelet. Öppenheten i hur man kan spela i en låt. Att det inte behöver vara förutsägbart fast det är en rak melodi.

Sen följer gott om riktigt bra låtar av skiftande karaktär. Alla Springer Åt Samma Håll är typisk rakare Pughrock. Sommarflum är mer suggestivt läcker. Hare Nu Så Bra är en långsam snygg låt med Jojjes läckra följsamma gitarrspel.

Monstret Växer är en typisk Pughlåt. Vid ett första intryck är det en ganska rak rocklåt men så växer det och flera små finesser kryper fram.

Vinn Hjärta Vinn är fylld
av bra Pughlåtar. Låtar som blir betydligt mer och bättre med den lyhördhet som präglar arrangemang och produktion. Det är luftigt och öppet i arrangemangen så det ges utrymme för att alla beståndsdelar i musiken ska få märkbart utrymme och ska höras ordentligt.

Samtidigt finns en tyngd i musiken som driver den framåt. En tyngd som skapas av svänget, av musikernas känslighet och kvaliteter. Det låter mer kraftfullt än vad många betydligt mer volymstarka inspelningar med fler instrument ofta gör.

Pugh har även ett eget sätt
att använda orden. En gång skapade han ett eget språk för Pughish.

Det har han inte återvänt till men i sättet att formulera sig, enkelt och rytmiskt, gör han texter på ett sätt som skiljer sig från andra.

Att Pugh har en speciell röst som oftast är lätt att identifiera är inget nytt. Att han dessutom sjunger väldigt bra är något som sällan brukar nämnas.

Att Vinn Hjärta Vinn hör till de många riktigt bra skivorna som Pugh Rogefeldt gjort fastslås härmed. Hur bra den står sig i jämförelse med hela hans katalog får visa sig med lite mer distans till den.
Tommy Granlund